Kandubegripas Underbara Värld

Det var den 18 juni 1927 som pojken Hans D för första och sista gången gick barfota på det maskrosfyllda fältet vid kvarnen. Föga kunde han ana att han aldrig mer skulle få uppleva det varma gräset under fötterna när han klev in i den nylackade Fordbussen, som tidsenligt anlände till den nästintill folktomma busshållplatsen vid Karlssons Skomakeri. Föga kunde han även ana att innanför bussens gröna metallskelett doldes både blåa säten med tuggummi därunder och en ung flicka med långt rött hår som hade placerat dem där.

När hans blick fastnade på flickan och hans hand på undersidan av sätet fick han dock reda på både det ena och det andra.

Eftersom Hans D av naturen (och av sin pappas gener) är skapad till en mycket blyg och timid pojke så vågade han inte öppna munnen och släppa ifrån sig de vackra ord som uppkom i hans hjärta när han lade blicken på flickan. ”Har Gud gett mig en ängel?” ”Aldrig någonsin har en flicka med dina ögon och med ditt långa hår skådats i detta land.” ”Sitt inte ner för då smälter de blåa sätena och rör inte vid bussens gröna väggar för då förstör du dem med den solvarma skönhet du utstrålar. Men däremot gör det inget om du rör vid mitt hjärta för det smälte du redan när du lade dina ögon i mina.”

Allt detta tänkte pojken Hans D och allt detta höll han fastkedjat i sitt hjärta, samtidigt som bussens starka dieselmotor gav ifrån sig ett högt ljud, de nya blänkande däckena började rulla, och busschauffören med en hackande rörelse lade i tvåan, fullkomligt ovetandes om den vid vägkorsningen liggande luffaren, som inom loppet av en halvtimme tragiskt nog inte bara skulle resultera i Hans D: s och flickans återförenande med högre makter, men även (om än inte lika tragiskt) i ett blåmärke på uteliggarens högra stortå. Hans D fingrade lite förstrött på sin mörkgröna halmhatt (som låg i hans knä), medan han storögt tittade på flickans matta linneklänning och på de böjda linjer hennes bulliga bröst frammanade, och under en kort stund tänkte han att han med glädje skulle ha offrat båda sina händer (ironin tycktes inte slå honom) för att det var flickan, och inte stråhatten, han fingrade på.

Han öppnade munnen men stängde den snabbt. Han öppnade den igen men med samma resultat. Hans hjärta bultade mer än han någonsin hade känt det bulta. Och eftersom han var sin blyge fars son ända upp i dagern vågade han inte mer än öppna och stänga sin mun igen, utan att släppa ifrån sig en endaste av de många vackra meningar som simmade i hans inre.

Bussen passerade obemärkt de soldränkta trähusena och de nästintill öde gatorna, vars enda livstecken var en smal och hungrig katt (som glädjefyllt svassade fram bredvid vägen med något i munnen) och en kraxande kråka (som inte fullt lika glädjefyllt undrade hur i helvete den satans kattjäveln hade burit sig åt för att fånga honom). Oturligt nog, eller turligt nog, beroende på hur Hans D upplevde det, så upptäckte flickan den svarta katten då den (och dennes lunch) korsade vägen en bit framför bussen, och skrockfylld som hon var (och utan hänsyn till Hans D förvånade ansikte) så vände hon sig om och spottade tre gånger över sin högra axel.

Olyckligt, eller lyckligt, beroende på hur Hans D upplevde det, torkade han bort de varma spottloskorna från ansiktet med hjälp av skjortärmen, samtidigt som hans öron fylldes utav något som utan tvivel (åtminstone enligt Hans D) var en ängels röst. Med en lugn och vacker stämma vandrade röstens vibrerande ljudvågor (som i motsatts till vad den överrumplade pojken må ha tyckt var allt annat än lugna och vackra, snarare hesa och förskräckta) in genom hans högra öra. Åh förlåt det var inte meningen det var en svart katt och jag såg inte förlåt vänta lite…

Flickan stoppade in sin hand innanför den matta linneklänningen och drog upp en blåprickig näsduk, med vilken hon torkade Hans D i ansiktet. Upplivad utav den unga flickans förtrollande skönhet och den strålande gåva Gud gett honom i form utav flickans varma saliv, som fortfarande rann ned för hans panna, kunde Hans D för allt i världen inte komma på en endaste sak att säga

Pojken harklade sig (liksom hans avlidne far en gång i tiden hade gjort för att finna sina ord), vibrerade med stämbanden och formade sin tunga till ett Tack fröken ni är verkligen vänlig, för det var precis vad han tyckte att hon var och det var precis vad han ville säga. Och om inte orden på ett olyckligt sätt (för det var så Hans D upplevde det) hade irrat bort sig någonstans mellan stämbandet och tungspetsen (eller måhända irrade de redan bort sig i Hans D: s nervösa hjärna) så hade dessa ord varit dem som flickan fått höra. Istället fick hon nu för en tredje gång höra något ohörbart.

Va?

Utifall Hans D hade varit medveten om det tragiska händelseförlopp som startat med att Fordbussens gröna metallskelett satts i rörelse (och med att en uteliggare fann en bekvämlig liggplats vid en vägkorsning) och som inom loppet av tjugo minuter oturligt nog skulle avslutas med ett blåmärke i uteliggarens högra stortå (och med en totaldemolerad Fordbuss), så hade han nog inte ha tyckt att denna ickeverbala pinsamhet var den största tragedi som någonsin skulle kunna inträffa i hela hans liv, men eftersom han varken äger en spåkula, en tarotkortlek eller förmågan att se in i framtiden (eller för den skull förmågan att överhuvudtaget se någonting bortom flickans söta ansikte) så var det utav ytterst förståeliga skäl hans värld nästintill gick under när hans strejkande tunga vägrade tala.

Flickan började fnissa, och om inte Hans D: s värld redan hade gått under så var det inte långt ifrån nu. För att dölja sin förödmjukelse blickade han ut genom fönstret och täckte sitt tomatröda ansikte med den mörkgröna halmhatten, vilket resulterade i ytterst svagt men ändå fullt synligt gult sken, helt enligt de fysikaliska färglagarna. Flickan uppmärksammade dock inte detta sken, utan slutade fnissa och sade istället: Förlåt. Du  blev inte ledsen va? Pojken skakade på huvudet. Jag heter Doris H förresten, sade flickan, samtidigt som hon hoppade upp ur sitt säte och hoppade ned bredvid den blyge (och fortfarande stumme) Hans D, vars blod fortsatte att strömma upp till hans ansikte.

Det är okej om du behåller den där, sade Doris H och pekade på den blåprickiga näsduken, vilken pojken höll i hårt mellan sina fingrar. Hans D undrade utifall han skulle försöka säga Tack ännu en gång, eller utifall han skulle ta det säkra före det osäkra och hålla sin mun stängd. Istället nickade han svagt och stoppade näsduken i bröstfickan.

Turligt nog, både för Hans D (som slapp yttra sig verbalt) och för underhållningsvärdet i den annars konversationslösa konversationen mellan pojken och flickan, hade flickan med sig en bit papper och en penna, vilka hon drog upp ur ett till synes hemligt utrymme innanför den matta linneklänningen, dit pojken enbart kunde drömma sig till.

Här, skriv vad du tänker på, sade Doris H och räckte över den ihopvikta pappersbiten och den rosa kulspetspennan. Eftersom Hans D av naturen (och utav sin pappas gener) är skapad till en mycket ärlig människa, och eftersom han i normala fall aldrig brukar ljuga, var det med stora svårigheter (vilket yttrade sig i en ryckig handstil) som han modifierade sanningen och skrev:

Jag tänker på dig

då han i själva verket tänkte på det hemliga utrymme under flickans matta linneklänning, dit han drömde sig bort. Flickan fnissade, och innan hon hann fråga något mer som kunde resultera i en oönskad lögn, skrev pojken:

Är det bara jag eller kan du också se det gula skenet?

Vilket sken? frågade flickan.

Det är nog bara jag, skrev Hans D, som kände sig betydligt modigare när han kunde låta de fastkedjade meningarna i hans inre vandra genom armen och ut till pappret med hjälp av den rosa bläckpennan, istället för genom strupen till den nervösa tungan.

Jag heter Hans D förresten, skrev han högst upp i det högra hörnet.

Och jag heter Doris H, fast det visste du ju redan, visst bor du i barnhemmet vid linnspinneriet va?

Ja, jag har bott där ända sedan den tragiska fyrverkeriolyckan 1920 men jag önskar jag kunde flytta därifrån. Hur visste du det?

Mamma jobbar där, Katarina heter hon, och jag var där och hälsade på häromdan, jag tror du satt och spelade kort eller nåt med några kompisar.

VA??!! E Katarina din mamma?! Lyllo dig, hon är verkligen snäll!

Jag vet!

Hon är nästan som en mamma för mig!

Verkligen? Det ska jag hälsa till henne, då blir hon nog jätteglad.

NEJNEJNEJ!! Hälsa inte det! Då dör jag av skam!

Utan att varken Hans D eller Doris H (eller busschauffören eller uteliggaren) kände till de tragiska och oundvikliga händelserna som numera låg mindre än tio minuter in i framtiden, fortsatte de att konversera med varandra på detta annorlunda vis. Flickan berättade att hon var på väg till sin pappas bondgård i Näsviken för att hämta några kannor med mjölk, att hon dagen innan hade ramlat och skrubbat sig på knäet, och att hon mest av att i hela världen önskade att deras katt skulle föda kattungar. Och när inte flickan pratade tog pojken tillfället i akt och imponerade med sina astronomikunskaper. Först berättade han att en stjärna i Orions bälte, Betelgueze, var på väg att dö, och att när detta händer kommer den att sända ut så mycket ljus i universum att det kommer se ut som om två solar finns på himlen. Och sedan berättade han, fortfarande med hjälp utav den rosa bläckpennan, hur planeterna i vårt solsystem uppstod. Han skrev att en gammal stjärna långt borta hade dött och att dess partiklar slungades ut i universum, och att de efter miljoners års färd fångades in i omloppsbana runt Solen, och att de då bildade planeterna i vårt solsystem. Sedan berättade han att eftersom allting på Jorden var tillverkade utav en gammal stjärna, så var även människorna det.

Vilket betyder att alla är stjärnor, inte bara de från Hollywood.

Det hade jag ingen aning om! sade flickan.

Uppmuntrad utav Doris H: s saliga ansikte, fortsatte pojken med:

Och visste du att rött är kärlekens färg?

Flickan skakade på huvudet.

Det har min mamma berättat, min riktiga mamma,

hon sade att rött är kärlekens färg och att varje gång två personer är kära kysser varandra

så utstrålar de ett rött sken som är så stort att det omsluter allting runtomkring.

Verkligen?

Jo visst, från huvudet. Eller om det var från hjärtat.

Undrar om det är sant?

Det vore vackert isåfall.

Pojken tittade på flickan och flickan tittade på pojken, samtidigt som den gröna bussen vars glänsande metallyta (av uppenbara skäl) glänste i solljuset, och fortsatte mot det oundvikliga öde som låg utbrett vid vägkorsningen bara en kilometer längre fram. Om inte pojkens tunga fortfarande varit nervös, och om inte pappret blivit fullklottrat efter ”vackert isåfall”, så hade han på antingen det ena eller det andra sättet meddelat flickan att bussen just hade passerat den hållplats vid vilken hans kusin väntade på honom, men att han inte ville kliva av eftersom han hellre ville åka en liten bit till med flickan. Han tittade på henne med glänsande ögon och hon tittade tillbaks. ”Jjag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv.” Det var vad han ville säga och det var vad som låg kvar i hans hjärta, utan möjlighet att lämna det nu när pappret var fullklottrat.

Vad tänker du på? frågade flickan, men inte ens då förmådde han sig till att öppna munnen och säga vad han kände. Inte ens när flickan tog hans hand kunde han göra det. Och inte ens när bussen rundade en kulle och en uteliggares strumptäckta högerfot uppenbarade sig långt borta vid en vägkorsning.

Men det gjorde ingenting, det gjorde ingenting att han inte lyckades få ur sig ett endaste ord, för när flickan tog tillbaks den rosa bläckpennan och skrev:

jag gillar dig

på hans arm, så förstod han att hon gillade honom ändå. Hon lät pennan fortsätta längsmed armen och ned över handen. Hon skrev:

Vet du vad? Vi åkte nyss förbi min hållplats, pappa och hans granne stod och väntade men jag ville inte kliva av för jag ville hellre sitta här med dig.

Hans D var inte längre feg eller blyg som sin far. Han visste vad han ville göra och det fanns ingenting som kunde hindra honom. Hans hjärta bultade visserligen hårdare än vad det någonsin hade gjort (medräknat den hemska eftermiddagen då han blivit jagad av en labrador) och hans händer var visserligen svettigare än vad de någonsin hade varit, men trots det övervann han sina nerver och böjde sig sakta fram mot flickan för att bevisa sin mammas hypotes om det röda skenet, och även fast inte Hans D eller Doris H (som var alltför upptagna för att observera något annat än dem själva) upptäckte detta, så bytte bussen i allra sista sekund (precis innan den snuddade vid en uteliggares högra stortå och den tragiska olyckan var ett faktum), sin gröna färg till en gul, precis i enighet med de fysikaliska färglagarna.