Kandubegripas Underbara Värld

Ibland måste man våga chansa och (R)aisa insatsen för att vinna potten. Bästa nyår på år.

Det var en helt vanlig dag i en helt vanlig by utanför ett helt vanligt konsum, när plötsligt, en okänd kvinna dyker upp och hejar på min morbror. Chocken sprider sig i min morbrors ansikte. Vem är denna kvinna?? Varför hejjade hon på mig? Jag vet inte, sade jag.

Min lillebrorsa har slagit till igen. Men anledning av det nya lagförslaget om registrering av katter, tyckte han att vi borde göra något åt saken och förbättra situationen för vår gulliga hona. Därför skrev han prydligt vårt telefonnummer med en smal tuschpenna i örat.

"Måleri är poesi man inte kan höra, och poesi är måleri man inte kan se." Leonardo Da Vinci-"Målarboken"

Hjärnan inte ser någon skillnad på det som hände igår och det du föreställer dig ska hända imorgon. Hjärnan vet inte vad som hände och vad som bara var en fantasi. Man blir lika glad av att fantisera om en positiv sak i framtid som man blir av glada minnen av det man gjort.. Så det är lätt att bli lurad, och finna glädje i saker som aldrig händer. Och när man är gammal kommer man antingen ha livet bakom sig, eller fortfarande ha livet framför sig. Bara att välja.

Efter 1,5 år som blackjack-dealer har man träffat en hel del underliga människor och varit med om saker man gärna vill förtränga. Detta är iallafall en tacklista, riktat till några av er som förgyllt mina kvällar på krogarna.

Först och främst, tack till alla ni, vars kunskaper i blackjack varit på en räkas nivå, och vars plånböcker varit tjockare än en stekares. Jag beundrar er inställning till spel, att aldrig ge sig, och att det vänder snart. Ni är hjältar i mina ögon, och å Cherry casino och statens vägnar vill jag tacka er för våra fina årsbesked.

Tack till er, som jag tjänat förmögenheter på, genom att göra som turkarna och köra svarttaxi efter stängning.

Tack till manhoran, som öppet berättade om sitt liv som prostituerad på en lyxkryssning för pensionärer. Du tjänade en årslön på tre månader sade du, men sedan blev du utbränd och flydde. Din mentala styrka är ändå beundransvärd, jag hade fan blivit knäckt efter en halvtimme med en 87-åring.

Tack till er två stryktåliga killar, som offrade ert fejs i ett parti bitchslapblackjack. Varje gång ni förlorade en runda, fick jag slå er på käften. Efter ett tag tappade min handflata känseln, och ni såg ut som grisar i ansiktet. Förlåt för mina brutala slag, men ni ville ju att jag skulle ta i. Jag hoppas ni har repat er.

Thank you to the american who paid 100 dollars to get 100 kronor in chips.

Tack till trollkarlen, som lärde mig en massa roliga korttrick och trollkonster. 

Tack till alla kändisar jag träffat. Peter Siepen, Pistvakt, Backyard Babies, Ken, Py Bäckman, Jan Emanuel, Jan Olov Persson, mm. Några utav er vet man faktiskt vem ni är.

Tack till J, den förtidspensionerade stamkunden i vilkens sällskap jag spenderat oräkneliga timmar, spelandes alla möjliga kortspel, pratandes, skämtandes och skrattandes. Ditt sällskap har varit guld värt vissa tråkiga kvällar. Kanske kommer du inte ihåg mig, eftersom ditt minne är trasigt, men du förtjänar ändå ett stort och varmt tack.

Och sist men absolut inte minst, tack GUD, för att jag inte längre måste stå ut med alla odrägliga stinkande perversa envisa allvetande spyende ölspillande könssjuka imbecilla idioter. :) 

Jag har stirrat döden i ögonen, och vandrat vidare med livet i behåll. Igen.

En psykotisk anka vid Lillfjärn i stan, bestämde sig för att, i vad som måste ha varit ett försök att imponera på de övriga ankorna, utmana mig på Chicken Race. Han flög i full fart, rakt mot min skalle, när jag var på väg till busshållsplatsen, och han vek inte undan en endaste centimeter, förrän i allra sista sekund, efter att jag stirrat ner den jävel. HA! Jag kan bara föreställa mig hur de andra ankorna hånskrattade åt losern, och mobbade sönder honom efteråt.

Trots den isande kylan bestämde jag mig för att ta en promenad runt vårt vackra samhälle tidigt denna morgon (vilket på Kandubegripatid är efter 15:00). Den vackra solnedgången (som jag låtsades vara soluppgång) färgade de vida snövidderna i vackra färger. Om Gud existerar har han utan tvekan spenderat  årtusenden av tankekraft i sin strävan att uppnå detta landskapliga mästerverk, vilket också förklarar varför han hade så lite tid över till grannbyn Näsviken.

Men iallafall. När jag passerade dagiset vid Frejavägen avbröts mina tankegångar abrubt, när plötsligt, ett ljudligt brak fick mig att hastigt vända mig om. Jag blickade snabbt omkring, och när mina ögon nådde källan till oljudet kan ni bara ana vilken fasa som fyllde min kropp. En rutten gammal tall, som gett vika för snötyngden, kom flygandes genom luften, rakt mot min skalle! Och i ett illa tajmat ögonblick av dålig självkontroll, kunde jag inte förmå mig att röra en endaste muskel. Det enda jag gjorde var att titta på tallen, blixtstilla, när den kom närmre och närmre, och fråga mig själv varför? VARFÖR, VARFÖR, VARFÖR???

Medan mitt liv passerade revy, insåg jag plötsligt, att svaret till min fråga fanns att finna i en varm sommarkväll för nästan femton år sedan.

FORSA. 1994. En sexårig mini-Kandubegripa, med fräknar och blont hår, var på upptäcksfärd i skogsdungen bakom vårt gamla hus. Likt Rambo i First Blood var han utrustad med endast en kniv, och med enorma kunskaper om överlevnad i de brutalaste och mest oåtkomliga miljöerna. Föga anande mini-Kandubegripa, när han smög sig omkring i den vilda djungeln, att en armé av vietnamesiska soldater planerade ett illasinnat bakhåll. Tre fula vietnameser hoppade hastigt fram från sitt gömställe och viftade med Bazookas, och om inte mini-Kandubegripas kunskaper inom martial art vore på expertisnivå, hade han garanterat gått under redan där. Men istället tog han fram sin kniv, sparkade ner vietnameserna, och högg brutalt ihjäl dem med upprepade rörelser.
Nu kanske ni undrar vad döda fantasivietnameser har att göra med en fallande tall femton år senare, men det var nämligen så att de döda vietnameserna i själva verket VAR tallar! I min unga hjärna inbillade jag mig att tallarna var elaka fiender och högg dem brutalt, rakt över barken, vilket kapade vattentillförseln från rötterna och ledde till deras för tidiga död. En hel skogsdunge, totalt utplånad inom loppet av en minut...

FORSA. 2010. Under den sekund det tog för trädet att falla, insåg jag varför det föll. Hämnd! Mitt skakande massmord femton år tidigare hade inte gått omärkt förbi. Tallarna hade bidat sin tid, inväntat rätt ögonblick, och nu, var tiden var kommen. Jag slöt ögonen, fortfarande oförmögen att röra mig, och väntade på dunsen. En evighet av tid svepte förbi, innan marken skakade och tallen dunsade. En gammal tant skrek till.

Jag har stirrat döden i ögonen, och vandrat vidare med livet i behåll. Turligt nog var tallen inte alls så nära som det först verkade, i själva verket landade den i skogen på andra sidan gatan i kvarteret längst bort . Hur som helst så skuttade jag omkring av lycka och prisade mitt för tillfället förlängda liv.

Min lillebror tejpade nyss fast en köttbit i nacken på vår katt....

Tragedin slog till i Kandubegripasläkten förra veckan! Hela släkten blev, efter en illa lagad tacos, matförgiftad vid ett kalas i Enånger. 22 personer stod lutade på parkeringen i en synkroniserad kräkattack. Spyor flög åt alla håll och kanter, i en färgsprakande show likt OS-invigningen i Peking. Den ENDA som klarade sig, helt utan symptom, var min moster kille, som lagade maten..... Han är numera huvudmisstänkt för 22 mordförsök, för att roffa åt sig alla värdefulla arvegods, och om inte polisutredningen leder någonstans har vi bestämt att hämnas på den jäveln genom att låsa in honom med morfars brunstiga tjur.