Kandubegripas Underbara Värld

För första gången önskade pojken att hans ögon kunde förvandlas till marmor och spara ögonblicket i evighet, så vacker tyckte han att flickan var där hon satt i sin bubbla och skrev i sin bok. Alla i byn pratade om henne; flickan som var så sjuk att hon inte kunde andas vanlig luft. Flickan som inte tålde solsken, eller ens kunde röra vid någons hand utan att riskera döden. Pojken särade på busken som gränsade till hennes gård ytterligare litegrann så att han kunde se bättre. Av någon anledning tyckte han att flickan var speciell, att hon hade någonting omkring sig (förutom bubblan), någonting som han inte riktigt visste vad det var och det drog honom mot henne.

Hans mor hade förklarat att det var bäst att lämna henne ifred, att de inte kunde bli kompisar eftersom han ju ändå inte kunde göra nånting med henne som han kunde med sina vanliga kompisar. Hon kunde ju varken bada i bäcken eller spela boll med honom. Men pojken tyckte synd om flickan som satt alldeles ensam hela dagarna, utan någon att leka med i sin bubbla, och bestämde sig för att göra nåt åt saken, oavsett vad hans mamma tyckte om det.

På nervösa ben kröp han igenom häcken och korsade långsamt flickans gräsmattan utan att hon märkte honom. Hon låg på magen i sin bubbla, bredvid sandlådan precis som igår och dagen före, och vid en närmare anblick såg han att hon skrev i ett precis likadant block som han själv hade. ”Hej ...” sade pojken. Flickan tittade upp och betraktade honom, men svarade inte. ”Skriver du ett brev?” frågade pojken. Flickan skakade på huvudet. ”En berättelse?” Hon skakade på huvudet igen. ”En önskelista?” Flickan skrattade till. ”Vad skriver du då?” ”En dikt”, svarade hon generat. Pojken nickade. ”Tycker du om dikter?” ”Ja.” ”Får jag höra?” Flickan skrattade och skakade på huvudet. ”Näe.” ”Varför?” Hon ryckte på axlarna. ”Jag vill bara inte.”

Pojken satte sig på gräsmattan med benen i kors, alldeles utanför bubblan, och tittade nyfiket på rörelserna hennes penna gjorde. Han undrade vad hon skrev, men vågade inte fråga igen. Istället höjde han sin hand och rörde försiktigt med fingertoppen på bubblan. Den var mjuk som en badboll. Han undrade hur mycket den kunde tåla, om det skulle gå hål i den om han petade för hårt. Han beslöt sig för att vara försiktig, för han ville inte att bubblan skulle spricka och flickan bli sjuk.

”Brukar du aldrig öppna den?” frågade han. ”Ibland”, svarade flickan. ”Men för det mesta blir jag dålig då.” ”Så du sitter här jämt?” Hon nickade: ”Eller i mitt rum. Där kan jag vara utan bubbla.” ”Blir det inte tråkigt? Vill du inte ha några vänner att vara med?” ”Nejdå, jag är van att inte släppa in någon. Och även fast jag ville så skulle det inte gå, alla har så många hemska bakterier och virus på sig att jag blir sjuk på en gång. Så det går liksom inte.”

”Jag förstår", sade pojken och fortsatte: "Vad vill du bli när du blir stor då?” Hon ryckte med axlarna som att hon inte visste. ”Inget speciellt. Ha en egen stuga kanske, på landet. Skriva dikter.” Pojken nickade. ”Får jag berätta en dikt för dig?” ”Får du väl”, sade flickan. ”Den handlar om dubbelstjärnor.” ”Vad är det?” ”Det är två stjärnor som snurrar omkring varandra, runt runt av gravitationen.” Pojken harklade sig. ”Är du beredd?” Flickan nickade och log.

”Två stjärnor i ensam resa

dansandes runt

Men når aldrig fram

Två stjärnor för evigt bundna

vilandes i varandras famn.

Ett liv av ljus från den andras lykta

Ett liv av värme från den andras eld

Miljoner år av långsam lek

Tillslut.

Två stjärnor blir en"

”Fin”, sade flickan. ”Tack”, sade pojken och fortsatte: ”Det är jag som gjort den.” Hon tittade upp. ”Har du?” Pojken nickade, och drog sedan upp ett litet block ur bakfickan. ”Jag brukar också göra dikter.” Flickan log: ”Vi har samma block.” ”Jag vet”, sade pojken. Han lade handen på bubblan igen, och önskade att han kunde stoppa in den och känna på henne. På hennes hår, på hennes kinder. Flickan lade sin hand över honoms, endast skilda åt av bubblans tunna plasthinna. Hon önskade att hon kunde öppna sin bubbla och släppa in honom. ”Men om du träffade någon som inte hade några elaka bakterier eller dåliga virus? Skulle du kunna släppa in honom då, utan att bli sjuk?”

Flickan tänkte efter innan hon svarade. ”Jo, jag antar det.”