Kandubegripas Underbara Värld

Jag har stirrat döden i ögonen, och vandrat vidare med livet i behåll. Igen.

En psykotisk anka vid Lillfjärn i stan, bestämde sig för att, i vad som måste ha varit ett försök att imponera på de övriga ankorna, utmana mig på Chicken Race. Han flög i full fart, rakt mot min skalle, när jag var på väg till busshållsplatsen, och han vek inte undan en endaste centimeter, förrän i allra sista sekund, efter att jag stirrat ner den jävel. HA! Jag kan bara föreställa mig hur de andra ankorna hånskrattade åt losern, och mobbade sönder honom efteråt.

Trots den isande kylan bestämde jag mig för att ta en promenad runt vårt vackra samhälle tidigt denna morgon (vilket på Kandubegripatid är efter 15:00). Den vackra solnedgången (som jag låtsades vara soluppgång) färgade de vida snövidderna i vackra färger. Om Gud existerar har han utan tvekan spenderat  årtusenden av tankekraft i sin strävan att uppnå detta landskapliga mästerverk, vilket också förklarar varför han hade så lite tid över till grannbyn Näsviken.

Men iallafall. När jag passerade dagiset vid Frejavägen avbröts mina tankegångar abrubt, när plötsligt, ett ljudligt brak fick mig att hastigt vända mig om. Jag blickade snabbt omkring, och när mina ögon nådde källan till oljudet kan ni bara ana vilken fasa som fyllde min kropp. En rutten gammal tall, som gett vika för snötyngden, kom flygandes genom luften, rakt mot min skalle! Och i ett illa tajmat ögonblick av dålig självkontroll, kunde jag inte förmå mig att röra en endaste muskel. Det enda jag gjorde var att titta på tallen, blixtstilla, när den kom närmre och närmre, och fråga mig själv varför? VARFÖR, VARFÖR, VARFÖR???

Medan mitt liv passerade revy, insåg jag plötsligt, att svaret till min fråga fanns att finna i en varm sommarkväll för nästan femton år sedan.

FORSA. 1994. En sexårig mini-Kandubegripa, med fräknar och blont hår, var på upptäcksfärd i skogsdungen bakom vårt gamla hus. Likt Rambo i First Blood var han utrustad med endast en kniv, och med enorma kunskaper om överlevnad i de brutalaste och mest oåtkomliga miljöerna. Föga anande mini-Kandubegripa, när han smög sig omkring i den vilda djungeln, att en armé av vietnamesiska soldater planerade ett illasinnat bakhåll. Tre fula vietnameser hoppade hastigt fram från sitt gömställe och viftade med Bazookas, och om inte mini-Kandubegripas kunskaper inom martial art vore på expertisnivå, hade han garanterat gått under redan där. Men istället tog han fram sin kniv, sparkade ner vietnameserna, och högg brutalt ihjäl dem med upprepade rörelser.
Nu kanske ni undrar vad döda fantasivietnameser har att göra med en fallande tall femton år senare, men det var nämligen så att de döda vietnameserna i själva verket VAR tallar! I min unga hjärna inbillade jag mig att tallarna var elaka fiender och högg dem brutalt, rakt över barken, vilket kapade vattentillförseln från rötterna och ledde till deras för tidiga död. En hel skogsdunge, totalt utplånad inom loppet av en minut...

FORSA. 2010. Under den sekund det tog för trädet att falla, insåg jag varför det föll. Hämnd! Mitt skakande massmord femton år tidigare hade inte gått omärkt förbi. Tallarna hade bidat sin tid, inväntat rätt ögonblick, och nu, var tiden var kommen. Jag slöt ögonen, fortfarande oförmögen att röra mig, och väntade på dunsen. En evighet av tid svepte förbi, innan marken skakade och tallen dunsade. En gammal tant skrek till.

Jag har stirrat döden i ögonen, och vandrat vidare med livet i behåll. Turligt nog var tallen inte alls så nära som det först verkade, i själva verket landade den i skogen på andra sidan gatan i kvarteret längst bort . Hur som helst så skuttade jag omkring av lycka och prisade mitt för tillfället förlängda liv.

Min lillebror tejpade nyss fast en köttbit i nacken på vår katt....

Tragedin slog till i Kandubegripasläkten förra veckan! Hela släkten blev, efter en illa lagad tacos, matförgiftad vid ett kalas i Enånger. 22 personer stod lutade på parkeringen i en synkroniserad kräkattack. Spyor flög åt alla håll och kanter, i en färgsprakande show likt OS-invigningen i Peking. Den ENDA som klarade sig, helt utan symptom, var min moster kille, som lagade maten..... Han är numera huvudmisstänkt för 22 mordförsök, för att roffa åt sig alla värdefulla arvegods, och om inte polisutredningen leder någonstans har vi bestämt att hämnas på den jäveln genom att låsa in honom med morfars brunstiga tjur.